Jag saknar honom varje sekund han inte är hos mig... Jag vet att man brukar säga så och att det låter lite "fjortisvarning" på den alltså, men helt seriöst så är han som en drog för mig. Vi pratade idag och jag fick för mig att han skulle lämna mig, så var då inte fallet men jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, inte ens när vi typ gjorde slut över en natt? Fråga mig inte varför. Men den gången så kände jag väl på mig att det skulle lösa sig, den här gången trodde jag att det seriöst var rena-rama allvaret. Jag hade panik och sen när han förklarade för mig hur det låg till när jag hade lugnat ner mig en smula, då brakade helvetet lös, haha.

Jag satt med mina klatshiga kläder, typ oranga strumpor och dunjacka och snorade ner precis allt och maskaran rann och sprutade åt alla håll, jag brukar ju då vara ganska pedantisk av mig, men just då kände jag att ingenting spelade någon roll.