Jag är nervös, känner mig sviken på flera olika sätt och är för trött och för ledsen för att åka till min äckliga släkt. Undra om någon ens skulle märka om jag var där? Eller om alla skulle lägga märke till mig och prata med mig, båda är lika hemskt. Jag hatar känslan att bli lämnad utanför och att stå i centrum. Jag måste ha något mellanting. Det fungerar bara inte. Jag skyller allt på pappa faktiskt. Han är den som gjort att jag inte umgåtts med släkten, jag känner ingen av dem. men jag skyller även på dom, för dom får mig inte att känna mig välkommen. Jag vet att jag skulle skämmas jätte mycket om någon läste det här. Men ansvaret ligger faktiskt inte på mig den här gången, vi har alltid haft dålig kontakt och jag har inte styrkan att ta upp den kontakten, känner inte att jag behöver den heller för den delen. Men nu är jag tvingad att gå dit, pappa säger åt mig att bita ihop. Det kommer inte gå. Jag kommer stå där och gömma mig vid honom hela kvällen. Jag känner mig inte stark just nu.

Livet måste väl gå ut på att överleva, men när man dör så tror jag inte att det är game over utan att det är då man börjar leva. Jag menar, alla fantasier om att man ska må bra och vara lyckig efter man dör måste ju ha kommit någonstans ifrån? Bibeln? OCh ofta någon var så smart förr att dom kom på att det fins ett liv efter detta. Alltså jag vet inte, men jag ser fram emot det som finns efter detta liv. Det kan ju inte vara värre direkt. Det finns tre personer som lyser upp min vardag det är Jessica, Joakim och Morfar.

Men nu ska vi vara muntra, detta blir så dystern annars. Jag ser fram emot ikväll! Så ska jag få sova! höhö. är så jääävla trött, :o sov faktiskt mycket i natt men inte fan hjälpte det. Shit det är skola imorgon, ångeest. ahah det blir ju ett deppinlägg ändå. Så nu skiter jag i det här och loggar in på facebook ist.

- Sara