Det som stör mig mest är just att du ljög, sen när jag fick reda på sanningen så ville du inte vara med mig. Du skulle till mamma du ville vara hos alla andra, inte hos mig. Det var du som grät, inte jag. Du var rädd att förlora alla runtomkring 

dig. Du var inte rädd att förlora mig. Du försökte ljuga ännu mer. Jag sa att jag fortfarande är beredd att förlåta. Du säger ingenting. Nu är du osäker på om du kan älska någon annan om du inte älskar dig själv. Jag vet att du har haft dåligt självförtroeende och älskat mig ändå, så du kan ju inte påstå att du älskat dig själv. Du har rätt, du förtjänar inte mig. Jag kommer nog inte alltid kunna lita på dig, nej, inte i alla avseenden. En brist du har, du ljuger. Jag håller mig till sanningen och jag är för godtrogen, att vara godtrogen är min brist. Jag tror altid det bästa om folk... Nu vet jag inte vad som kommer att hända. Jag vill vara med dig men du vet inte om du vill vara med mig. Det är upp till dig nu. 

Jag pratade nyss med din mor, hon stöttar mig mer än vad hon tror, hon säger att jag är stark, hon hjälper mig dit också. Vi har haft många bra samtal. Även om du lämnar mig så vägrar jag att lämna din familj. 

Min dröm är fortfarande den samma, med hunden och det avbetalade lånet på huset, tillsammans med dig. 

-Sara