“Tårarna bara rinner på det stackars flickebarnet.” “ Hennes första kärlek svek henne.” “Tror du hon kommer göra sig illa?”

Viskningarna från andarna i rummet intill var inte så diskreta som dom trodde. Hon hörde varenda ord, klart och tydligt. Hon går från sovrummet där hon satt på sängkanten med huvudet i sina händer, hon måste ha någonting att dricka, hon är helt uttorkad. Hon gråter så mycket att hon inte kan fortsätta hela vägen in till köket utan sätter sig mitt på golvet i hallen. Lägenheten är väldigt liten, den består av två rum en ganska stor hall och ett kök. Köket ligger tre meter från flickans säng. Det luktar ganska egendomligt också, en blandning av kattlåda och kläder som har torkat för långsamt så det luktar surt. Den doften har hon växt upp med, hon känner sig trygg när hon känner de två dofterna tillsammans. En av de två katterna kommer och sätter sig i flickans knä. Det är Bijou, hon har alltid varit hennes katt och den andra katten har alltid varit mer fäst vid flickans pappa. Katten sitter där och tittar undrande på henne med sina runda, gröna ögon. Flickan stryker den lätt över huvudet, den börjar genast kurra och lägger tassarna mot hennes mage. Det ger henne tröst för stunden. Nu börjar viskningarna igen. Hon känner sig lugn av dom också, lägenheten har alltid varit hemsökt och hon sover konstigt nog bättre när hon vet att det är någon som vakar över henne. Hon har alltid haft sina aningar om vilka det kan vara, men det ska vara osagt. 

Flickan känner fortfarande djup sorg, även om hon är fylld av kärlek från miljön. Men så som hon har vant sig vid tanken av att vara hemsökt ska hon nog också vänja sig vid tanken att hennes första kärlek svek henne. Det är två saker som kommer följa henne livet ut.

Flickan tittar på katten, den har somnat, hon lyfter upp den och håller den som ett spädbarn i famnen, den vaknar inte. Att det kan finnas så mycket kärlek i ett sånt litet djur, tänker hon. Hon går tillbaka till sängen och sätter sig med katten i knät. Katten är godtrogen, precis som flickan. Den öppnar sig, ger all sin kärlek till flickan, den är inte rädd att bli lämnad ensam kvar, för Bijou vet att flickan alltid kommer finnas där och ta hand om henne. Precis så gjorde flickan till sin första kärlek. Hon låg i pojkens famn och visste att han alltid skulle finnas där. Hon spann som en katt varje gång han rörde vid henne. Hon öppnade sig för hon kände på sig att den här pojken var annorlunda, han skulle inte såra henne, lämna henne. 

Flickan känner plötsligt hat mot katten, hur kan den vara så säker på att flickan inte kommer att lämna den? Hon känner hat mot sig själv för att hon trodde att hennes första kärlek inte skulle lämna henne. Hon känner hat mot sin natur som har gjort henne så godtrogen. Katten vaknar och tittar på henne med förvirrad blick, hoppar ner från hennes knä och svassar iväg, den har känt av vibrationerna. Hatet. Då visste flickan att hon också kände dessa vibrationer från pojken. Hon var så öppen mot honom för hon visste när det var dags att hålla tillbaka. Hon ska gå efter vibrationerna. 

Det är så jag kommer få mitt förhållande att fungera, jag ska prova mig fram, förlåta och gå efter vibrationerna. Det var så jag kom underfund med att man måste förlåta, för det ligger i människans natur att ty sig till andra personer. Vi är flockdjur. Problem får inte existera om vi ska må bra och då måste man göra uppoffringar. Jag är beredd att göra det för att få vara med min flock. Jag har gjort det enda sedan jag var liten och det har fungerat bra hittills.

Kärlek till mig själv.

- Sara